Tiden vänder

Alven Ellibeth har med draken Gorma tagit den svarta Korpens hjärta. Hon är den första kvinnliga alven från KorpLejonets ätt som blivit invald i de Äldstes råd. Männen hade styrt hennes värld i 1000 cykler.

Ellibeth bar hjärtat i sina kupade händer. Hon grät för de systrar vars kraft aldrig tillåtits. Hon grät för drakarnas missförstådda kraft, deras eld vilken utnyttjats för att stävja och tysta. Djupt inne i sorgen och minnena väcktes hon av Gorms andetag.
Nu är du redo, sa han mjukt. Korpens hjärta är ditt. Lyft blicken, se upp mot himlen. Vi samlas.
Ellibeth sträckte på ryggen och höjde blicken. Korpens hjärta började slå. Hon lade det mot sitt bröst och fylldes av en obeskrivlig kraft. När korpens hjärta smälte samman med hennes eget klev hon in i det vilda. Kvinnan i henne ropade efter smak av jord och rötter, sträckte sig efter sol och dimma. Sittande på Gorms rygg flög hon till de som samlats.

Tiden vänder

Ellibeth och Gorm visste inte om de skulle glädjas eller sörja den vackra svarta korpen. Vi är här för att det är dags, sa Ellibeth och strök handen över Gorms fjälliga sida. Jag vet, sa han med skrovlig stämma. Ellibeth märkte att hon blev förvånad. Kunde drakar sörja? Hon hade lärt att de var okänsliga väldiga magiska varelser som aldrig kände mer än elden i sin kropp och deras eget syfte.

Vi behöver hans hjärta, fortsatte Gorm med en stämma nu helt oberörd av dödens klor. Du är den som ska vårda Korpens hjärta och blöda med det. Nu var det Ellibeths tur att med skrovlig röst svara. Jag vet.